”Du, dom där spanten…”

”Va?”

”Du hade lovat att fimpa fyra revben på mej i vinter!” Jag känner exakt igen tonen när hon börjar vässa på ett gräl. Fanken vad jobbiga såna här mornar är.

”Hallå – du behöver inte fimpa nåra revben, du är fin ändå”, försöker jag. Men redan vid hallået hör jag hur tom ursäkten låter. Nu tar det hus i helvete.

”DU LOVADE ATT BYTA FYRA SPANT I VINTER OCH DET ÄR REDAN DEN 18e MARS!” Herregud, lovat och lovat, det har ju fan snöat. Vänder på mej och lägger mej på andra sidan. ”Och fernissan, du lovade fixa fernissan på ruffskottet. Hur skall jag kunna visa mig ute i sommar om du inte fixar fernissan på ruffskottet?”

Kvinnor, tänker jag. Somnar om.