Archive for the Aktersnurr Category

Ska hon ha champagne nu? Igen?

Posted in Aktersnurr, Aktersurr, Benzin & batterier, Lättviktsskvaller on 14 februari 2017 by swe52

Slogs av en insikt ikväll. Båtskrället fyller 75 i vår. Firar sin 75e sjösättning. Då har jag personligen stått för en tredjedel(!) av de sjösättningar hon upplevt. Ack ack, hon nöjer sig nog inte med fernissa i år. Hon kommer att kräva skumpa också.

 

 

 

 

 

 

Min sura båt har tagit mig till nåder igen

Posted in Aktersnurr, Vårrusning on 21 april 2013 by swe52

Är tagen till nåder av båten igen. Efter ett snack över en flaska gula änkan var hon så välvilligt inställd att jag faktiskt fick fernissa henne. Fast hon tycker fortfarande jag är dålig på förhållanden. Vet inte det jag. Det var ju inte hon som pyntade bubblet och fernissan precis.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Arkitekter utan gränser

Posted in Aktersnurr, Slusseländet on 11 juni 2012 by swe52

Amenvaf***n?!

Architects from hell 

Arkitekter på syra?, undrar Kåre.

Kåre är skitsur

Posted in Aktersnurr, Aktersurr on 01 februari 2012 by swe52

…dvs inte så sur som hon är då hon ligger i drickat – hon har bevars legat på landbacken och torkat några månader – men skitsur på sin ägare som inte ägnat henne en tanke eller en vänlig hand sedan upptagningen. Insåg detta då jag var nere och klappade på henne lite igår. Men jag har haft ont i ryggen sedan dess, så jag har inte haft så mycket att ge. Det argumentet köper inte Kåre. Båtar…

Det här är inte Kåre. Det här är en häst. Föreställ dig följande ordväxling: ”Gudda i stugan, jag är kringresande fotograf, och jag tar en bild av det finaste herrn har för en spottstyver” – ”Kärring, ta ut hästfan och gå och ställ er i hagen!”

…jodå, han bygger hus,

Posted in ...och alla djurena, Aktersnurr on 16 juli 2011 by swe52

Stig alltså. Har smygspionerat en stund med kikare mot den havererade pilen i strandkanten dit han fortfarande, den 16e juli, levererar näckrosstjälkar. Han bygger nåt rent gargantiskt stort därinne. Och han är inte ensam. Nyss hörde jag dessutom barnskrik därifrån. Men det kan väl inte vara Stigs unge ändå, måste vara Moses eller någon likvärdig?

Creepy – det barnlösa sothöneparet Stig har rövat bort en Moses utanför Ica! Årstaviken börjar bli otäck.

Först en boj, sedan Stig. Sedan en boj till.

Närå. Mitt liv är inte bara båtar. Ibland är det kaniner också.

Posted in ...och alla djurena, Aktersnurr on 05 juni 2011 by swe52

 

Idag sitter en sån här i min trappuppgång. Inget konstigt med det. En kanin i en hatt. Kaniner brukar vara i hattar. Och jag tror inte ens det är just mig den vill åt, nödvändigtvis. Men jag måste ändå fråga: Kan du också se kaninen?

Litet om Tisdagssoppans absoluta ände

Posted in ...och alla djurena, Aktersnurr, Rackarns existentiellt, Tisdagssoppan on 18 augusti 2010 by swe52

Var kan då nämnda soppas absoluta ände vara belägen, och ärligt talat – om en korv har två, hur många ändar har egentligen en soppa? Tre eller flera? Är ändarna lika med soppans antal utföden? (Hur många utflöden har egentligen en sopptallrik?) Eller är änden lika med soppans avgränsning mot den omgivande tallrikskanten, dess strand, och är antalet ändar då en eller är den själva verket oändlig eftersom änden kring tallriken är rund och biter sig själv i ändan? Var på en cirkel finns dess ände och exakt var biter cirkeln egentligen tag i sig själv? Är så Tisdagssoppans ände oändlig fastän dess utflöden blott äro fyra?

Och hur många ändar har egentligen två änder? Två ändor sammantaget, javisst, men hur många ändar? Om var and har en framände och en bakände har två änder fyra ändar. Och vingspetsarna, de kan väl ändå betraktas som ändar de med? Då får vi åtta ändar. Och fotändarna då? Har var and en fotände eller är varje enskild fot rent tekniskt att räkna som en egen ände? Får vi då tolv ändar på två änder eller är det i själva verket så att även änders ändar är att betrakta som oändliga? De har ju rätt många fjädrar också.

Varför skulle jag sätta igång och rota i det här då? Det var väl dumt.

Två änder. Och så Stig. Hur många änder har Stig?

”Du, dom där spanten…”

Posted in Aktersnurr, Hennes revben on 18 mars 2010 by swe52

”Va?”

”Du hade lovat att fimpa fyra revben på mej i vinter!” Jag känner exakt igen tonen när hon börjar vässa på ett gräl. Fanken vad jobbiga såna här mornar är.

”Hallå – du behöver inte fimpa nåra revben, du är fin ändå”, försöker jag. Men redan vid hallået hör jag hur tom ursäkten låter. Nu tar det hus i helvete.

”DU LOVADE ATT BYTA FYRA SPANT I VINTER OCH DET ÄR REDAN DEN 18e MARS!” Herregud, lovat och lovat, det har ju fan snöat. Vänder på mej och lägger mej på andra sidan. ”Och fernissan, du lovade fixa fernissan på ruffskottet. Hur skall jag kunna visa mig ute i sommar om du inte fixar fernissan på ruffskottet?”

Kvinnor, tänker jag. Somnar om.

” -Men vad blir det av mej då?”

Posted in Aktersnurr on 11 september 2009 by swe52

Nedanstående historia kunde varit hämtat ur DN:s ”Insidan”. Men det är den inte, för den är inte på riktigt!

”Kurtanders känner sig förvirrad och svårmodig. Han vet inte om han skall känna sig sviken eller om han ens  f å r  känna sig sviken. Hans båt har börjat i psykoanalys!

Kurtanders möter mig i hallen i oklanderlig Armani. Han ler och tar i hand och det är svårt att tro att detta är en man satt under svår press. Ändå har det senaste halvåret varit den mest påfrestande delen av hans trettiofemåriga liv.

– Visst, jag kände redan i våras att något inte var som det brukade. Men jag fäste mig inte vid det, jag har ändå haft henne i tolv år och vi är vana att lita på varann. Trodde jag då.

– Så seglade vi litet ihop under sommaren, och hon var ju litet lynnig. Gick en del på grund och så. Men jag kunde ju aldrig ana att hon var så djupt deprimerad som det senare skulle visa sig att hon var. Hon var helt under isen. Men vi har alltid brukat klara ut sådant här ihop.

När RosMari släppte bomben var det redan för sent för Kurtanders att vara till något stöd. Åtminstone ansåg RosMari det. Han berättar:

– Det var dags för upptagning och jag skulle ta masten då hon for ut över mig och menade att jag sänkte henne och att hon inte ville in under den där presenningen igen. Och ändå har jag sett den presenningen nästan som vårt gemensamma hem. Hon har egentligen aldrig behövt känna sig ensam där. Ja, utom vid jularna förstås. Och så.

– OK, jag kunde väl ta att hon var besviken och arg, jag klarade t o m av att fejsa att hon var deppig. Men att hon inte kunde reda upp situationen med mig, det är nog det som är svårast att ta. Att jag tydligen inte duger. Och samtidigt gnager samvetet för att jag känner så. Känner ju att jag inte har någon rätt att hindra henne att söka hjälp. Men jag har undrat så mycket hur det skall bli mellan oss efter det här. Sådant här skapar förtroendeklyftor liksom.

– Men RosMari menar att hon behöver något mera djupgående, där hon kan ta tag ända ned till problemens botten. Grundbulten liksom. Eller kölbulten, säger han och ler lite blygt.

– Hon anklagar mig för att bara vilja fixa till fernissan. Sådant tar hårt att höra, det lovar jag.

Konsult Eriksson är van vid sådant här. Han menar att Kurtanders själv bör söka hjälp, så att de båda kan komma i fas. Helst i familjeterapi.

– Men sådant brukar vara hart här omöjligt med båtar. Precis som med motorcyklar. Parterna brukar vara så hårt sammanbundna, att de har svårt att agera som separata individer i terapisituationen.

Mycket väcks i Kurtanders då nu RosMari lägger sig på soffan. Minnet av hans mor som mest bara låg och jäste i en soffa har satt sina spår.

– Hur fan man nu får upp en jävla skärgårdskryssare i en soffa! utbrister han förbittrat.

Plötsligt ser han mycket liten ut. Och suckar:

– Jag förstår faktiskt inte det här. Jag som alltid försökt stötta henne.”

 

vredIbland är Kurtanders vred. Men mest av vanmakt.

Järnias Blå Spade

Posted in Aktersnurr on 05 september 2009 by swe52

spade