En nit

Det här är en nit. I ett spant. Nu har Kåre två nya sådana. Spant. Duken på rufftaket ser nylagd ut fast den är från 1992 och ruffskotten är skrapade, betsade och fernissade. Botten är målad och i båten finns tågvirke, fendrar, paddlar, båtshake och dyvekan sitter i där den ska. Dessutom ligger där en sprillans flaska båtwhisky gömd i ruffen. Vad kan man mer begära?

I morgon är det sjösättning och den säsong börjar som di svage kallar båtsäsongen. Det kommer att vara svinkallt, det kommer att regna småspik och ingen kommer att vilja ha någon pumpfest på bryggan. What’s the point med alltihop egentligen? Kåre? Va?

Jäkla väder! Och så Grekland också! Herre je!

Spant & the same vårstress as every year

En vecka & två dar till sjösättning och Kåre saknar fortfarande två spant! Det är lite, lite otäckt, men jag tror det skall gå vägen. De är iallafall färdiga att sätta in i båten nu.

Och de blev rätt snygga (det vill nog till, så kräsen som Kåre är!), limmade av sex fyra millimeters lameller vardera. Fick rådet att limma med oregon pine eftersom ask och ek limmar så risigt och bläddrar upp förr eller senare, i synnerhet om de står i ständigt slagvatten.

Den yttersta lamellen, dock, är av ek för att ge ett hårt underlag att nita emot. Kompositspant, av ek och oregon pine! Skitelegant! Och så epoxi då förstås.

Nu går hon nog aldrig att mäta in. Fast det skulle inte gå ändå, så full av avvikelser och speciallösningar som hon var redan tidigare…

Nylimmat

Lamellimmat spant. Många tvingar går det åt. Hade gärna haft dubbelt så många och satt dem dubbelt så tätt, men det hade jag inte. Får bli som det blir med de resurser jag har. Blir nog OK. Nöjd, gumman?

”Det var väl fanken på tiden…”

Gumman är litet sur fortfarande.

OK. Då rycker vi väl några spant då…

Det första är redan loss. Men du Kåre, varför i hela friden vill du just att jag byter fyra spant i ditt allra djupaste, trängsta och jävligaste parti?

”Därför att jag tycker du börjat bli lite fet, lilla gubben, så jag tyckte du behövde vika och bända och böja lite på dej så du iallafall blir spänstig nog att orka hissa seglen på mej i sommar.”

Tack för den. Jag skulle aldrig ha frågat.

På hemvägen sjöng koltrasten iallafall. Saker & ting är på rätt väg!

Nivåvakten där nere har gjort tjänst i 12 år nu! Vete fan vad det är för fel på den. Nivåvakter skall funka fram till midsommar, sedan skall man tvingas åka och köpa en ny. Miraklens tid är inte helt förbi, tycks det!

”Du, dom där spanten…”

”Va?”

”Du hade lovat att fimpa fyra revben på mej i vinter!” Jag känner exakt igen tonen när hon börjar vässa på ett gräl. Fanken vad jobbiga såna här mornar är.

”Hallå – du behöver inte fimpa nåra revben, du är fin ändå”, försöker jag. Men redan vid hallået hör jag hur tom ursäkten låter. Nu tar det hus i helvete.

”DU LOVADE ATT BYTA FYRA SPANT I VINTER OCH DET ÄR REDAN DEN 18e MARS!” Herregud, lovat och lovat, det har ju fan snöat. Vänder på mej och lägger mej på andra sidan. ”Och fernissan, du lovade fixa fernissan på ruffskottet. Hur skall jag kunna visa mig ute i sommar om du inte fixar fernissan på ruffskottet?”

Kvinnor, tänker jag. Somnar om.