Om att måla däck i sjön

…finns bara en sak att säga om det – det är inte skitkul! En balansakt utan motstycke. Rätt som det är kommer Stockholm Sightseeing förbi eller något annat svalldrivande monster, och så sitter man där med rollertråget i ena näven och färgburken i den andra och försöker parera rullandet utan att spilla vitfärg över mahognyytorna.

Det är en rysare. Borde vara skottpengar på svalldrivande flytetyg.

Men ibland har man inget val. För att man prioriterade bort däcksmålningen medan båten låg på land. Det börjar bli legio för mig nu och jag börjar kunna det någorlunda. Och jag har också lärt mig att fyra timmar tar det; maskering, målning och avdragande av maskeringstejp. UTAN att stänka färg omkring sig.

Fyra timmar tar det. varken mer eller mindre. Liksom allt annat på en folkbåt.

Jag tror att ”fyra timmar” finns inskrivet i de förb… ritningarna.

(…men man brukar få en kall pilsner efteråt, Kåre är rätt generös på det viset)

Annonser

3 svar to “Om att måla däck i sjön”

  1. Niklas Nyström Says:

    Stilig kulör, mycket passande för en fernissad furubåt må jag säga! Vad är det för färg?

    • Färgen är Servalack högblank vit (tar av mig hatten, böjer på nacken och sörjer Servalack och alla andra alkydoljefärger en stund) som jag mixat in litet klargult i och sedan vevat av bara fanken med en s.k. rörpinne. Eftersom jag blandar på en höft blir det litet olika varje år, men idealet är någonstans kring ägglikör, vaniljglass coh cobratelefongul. Den lätt gulbrutna färgen förstärker den röda mahognyn jätteeffektivt. De olika kulörerna snackar med varann på ett smått magiskt vis. Kritvitt mot mahogny snackar däremot inte alls. Det blir bara platt och stendött.

      Nu kanske man tänker att alkydoljefärg är för hård och oelastisk för ett däck som rör på sig rätt mycket. Det kanske den är, men jag brukar blanda i 10-15 % kokt linolja i färgen för att stävja den effekten. Och det har funkat rätt bra.

      Nu finns ju inte alkydoljefärg mer, men jag har hamstrat lite.

      (* Fotnot: för några år sedan var det en utställning på Nordiska Museet, där samlare fick ställa ut sina samlingar i montrar – allt från gamla Piff och Pin-Up från 60-talet till märklintåg, kakburkar och barbiedockor. Där ställde även en gotlänning ut, som samlade på ”rörpinnar”. Hvad fanken är då en rörpinne för något, tänkte jag?

      Jo, det visade sig att killen i tjugo års tid promenerat längs stränderna och plockat upp ilandflutna röra-om-i-färgen-käppar som stackars magra malajer rört om färgen med innan de målat däck, pollare och andra detaljer på de stora handelsfartygen som passerar i farlederna runt ön. Då de rört färdigt kastade de förstås pinnen i vattnet och tänbkte inte mer på den. Alla dessa pinnar från alla dessa fartyg flöt förstås efter tid eller annan i land och där spankulerade vår kille omkring och tog dem tillvara. Han hade samlat på sig ett fantastikt vackert färggrant jätteplockepinn som han nu fått äran att ställa ut på Nordiska. DET trodde nog aldrig målarmalajen då han svingade pinnen över bord!

      Så var det med det; uttrtycket ”rörpinne”).

  2. (man ser inte riktigt på den här bilden att färgen är vaniljglass/cobratelefongul, för bilden har ett rätt kraftigt blåstick i sej)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s