Idag har jag tagit ned ett getingbo i ruffen och mastat på, med några vänners bistånd. Ingetdera är något jag aldrig gjort förut, men likväl känner jag mig båd djärv och dådkraftig. Och synnerligen kompetent.
Nu behöver jag inte göra mera med den här båten denna sommar 😉
Så nu är vårrustningen inledd. Kåre var väl inte alltför imponerad. Hon sa ingenting. Ibland är hon oacceptabelt sur.
Vitfärgen därnere börjar flagna. Behövs nog litet ny. Men inte i vår.
…dvs inte så sur som hon är då hon ligger i drickat – hon har bevars legat på landbacken och torkat några månader – men skitsur på sin ägare som inte ägnat henne en tanke eller en vänlig hand sedan upptagningen. Insåg detta då jag var nere och klappade på henne lite igår. Men jag har haft ont i ryggen sedan dess, så jag har inte haft så mycket att ge. Det argumentet köper inte Kåre. Båtar…
Det här är inte Kåre. Det här är en häst. Föreställ dig följande ordväxling: ”Gudda i stugan, jag är kringresande fotograf, och jag tar en bild av det finaste herrn har för en spottstyver” – ”Kärring, ta ut hästfan och gå och ställ er i hagen!”
En kompis till Kåre är borta. En insändare i DN/Sthlm idag (av sign Bullen) föreslår att eken kan ha varit en av de ekar som Gustav Vasa lät plantera på Djurgården till förmån för framtida skeppsbyggnad. Kåre tror att det säkert kan ha varit så, och det är därför eken var en kompis till Kåre.
11 piketer och 50 poliser gick åt för att fälla en ek. Undrar om slussenmassakern kommer att drivas igenom på samma resolut preussiska vis den dag det beger sig?
En bra blöt en. Tidvis. Tack tack.
Jorå. Idag har jag hängt på aktersnurran. Det börjar bli allvar. Evakuering förberedd!
Stig alltså. Har smygspionerat en stund med kikare mot den havererade pilen i strandkanten dit han fortfarande, den 16e juli, levererar näckrosstjälkar. Han bygger nåt rent gargantiskt stort därinne. Och han är inte ensam. Nyss hörde jag dessutom barnskrik därifrån. Men det kan väl inte vara Stigs unge ändå, måste vara Moses eller någon likvärdig?
Creepy – det barnlösa sothöneparet Stig har rövat bort en Moses utanför Ica! Årstaviken börjar bli otäck.
Först en boj, sedan Stig. Sedan en boj till.
Sitter och betraktar Stig, sothöna, som far fram och tillbaka över viken i en rasande fart, släpande pinnar och långa näckrosstjälkar i näbben. Den 4:e juli?, tänker jag. Vad håller han på med? Lite sent att bilda familj nu? Dessutom har jag inte sett nån hona i krokarna i år.
Håller han på att bli galen av att vara singel och kör en total makover för att glömma att han inte lyckats lura till sig någon? Eller har han trots allt hittat en, sent omsider, som också blivit över?
Ibland hörs ett ljudligt ”Tut!” inifrån strandkanten. Spänningen stiger i viken. Fortsättning följer.
Sista vändan hade han 4-5 stjälkar i näbben. Bygger han höghus, eller?
Foster+Partners, med Plattan som arkitektoniskt ideal?
Betraktade en av säljbilderna av det tänkta Nya Slussen från Foster+Partners, och slogs av att bilden kändes så otroligt bekant. Det här har jag förbaskemej sett förut, men var sjutton då? Jomenvisst – byt ut vattenspegeln mot något svart- och vitrutigt, och vi får ett Sergels Torg i uppblåst gigantformat!
Tänker så i mitt stilla sinne, att ett Sergels Torg har vi ju redan i stan, men behöver vi verkligen ett till?
Sett i det här perspektivet blir det tragikomiskt övertydligt hur nära Stadshuset är att återupprepa 60- och 70-talsskandalen med utbombningarna av City. Lärde man sig inkentinken den gången?
Eller lärde man sig en liten stund och glömde sedan bort igen; gick därefter hela varvet runt och är nu åter tillbaka i 1970?
Hjalmar Mehr är borta sedan länge, men nu har vi fått Sten Nordin et consortes istället.
”Hvad sjöfarten är för en ståtelig sak! kanske det mest undransvärde af alle de storverk, som människjans snille frambragdt. At i rörlige hus, i flytande casteller, på et förfärligt element, ända til de längst aflägsne verldsdelar, öfverfara de hiskeligaste djup, vore den dyrbaraste uppfinning, om icke så stort missbruk skedt af konsten at segla. Det är denna konsten som lärer at dirigera skepp, att nyttja, äfven tvinga vädren och hafvet. Denna konsten vinnes icke genom lättja i hamnarne, icke bland Hofvens prakt eller städers vällust, utan genom möda, arbete, faror och de prof til sjös. Om skarpsinnigheten en gång skulle hinna, at med flygande skepp (vaisseau volant) kunna genomfara luftens rymder, blir väl denna uppfinning som alt annat missbrukad. Emedlertid föreställer jag mig nöjet, at sittande i ett vingat hus, såsom i en carosse, garnerad med glas, kunna upplyftas från den låga jorden, och genom de uprörde luft-vågorne, öfver berg och sjöar, med hast styra fram til en efterlängtad ort.”
(Johan Fischerström; Utkast til Beskrifning Om Mälaren, 1785)
Reflexion Kolon (:) 