Byrums hamn 1994

Botaniserade bland gamla bilder och scannade en del. Den här tycker jag är riktigt fin, från den tiden då Kåre var ute och reste på riktigt om somrarna. Småbåtshamnen i Byrum på Öland 94 – det närmaste hon så här långt kommit Medelhavet. En bild med föredömligt ljusinsläpp, kornighet, damm och kompletterande solbadande säl, en riktig sommarbild!
…notera hur någon klädsamt tycks ha kvävt sälen med en färgglad plastkasse!

Om lättja i hamnarne och om flygande skepp

”Hvad sjöfarten är för en ståtelig sak!  kanske det mest undransvärde af alle de storverk, som människjans snille frambragdt. At i rörlige hus, i flytande casteller, på et förfärligt element, ända til de längst aflägsne verldsdelar, öfverfara de hiskeligaste djup, vore den dyrbaraste uppfinning, om icke så stort missbruk skedt af konsten at segla. Det är denna konsten som lärer at dirigera skepp, att nyttja, äfven tvinga vädren och hafvet. Denna konsten vinnes icke genom lättja i hamnarne, icke bland Hofvens prakt eller städers vällust, utan genom möda, arbete, faror och de prof til sjös. Om skarpsinnigheten en gång skulle hinna, at med flygande skepp (vaisseau volant) kunna genomfara luftens rymder, blir väl denna uppfinning som alt annat missbrukad. Emedlertid föreställer jag mig nöjet, at sittande i ett vingat hus, såsom i en carosse, garnerad med glas, kunna upplyftas från den låga jorden, och genom de uprörde luft-vågorne, öfver berg och sjöar, med hast styra fram til en efterlängtad ort.”

(Johan Fischerström; Utkast til Beskrifning Om Mälaren, 1785)

En historia från Arne Borell

Jag fick ett trevligt kåseri översänt av Arne Borell, som upplevde sina tonår på fyrtiotalet från sittbrunnen i F SWE 95 Jolly Bob.

Om Jolly Bob berättar han att den ”byggdes på Arps Båtbyggeri (i Söderköping) – kommer ihåg att det satt en liten mässingsskylt med denna information. Måhända var det en del av Båtbyggeribolaget eller något som det senare uppgick däri – jag har slagit in Arps i datorn men inte funnit något i Söderköping som svarar däremot. Kan nämna för dej att ”Jolly Bob” var väldigt stadigt byggd och egentligen lite för tung. Brukade därför oftast hamna bland de sista Folkorna vid kappseglingar. I och för sig gjorde det inte så mycket – det som var roligast var ju att vara med och framför allt att slåss om en bra position vid starten.  Har nu lyckats få fram att 95:an senare hette ”Marietta”.”

Här är berättelsen:

Segling och fysik

Under mina tonår tillbringades somrarna på familjens sommarställe i Stavsnäs längst ut på Värmdölandet.

På grund av kriget fanns det knappast någon motorbåtstrafik annat än de gengasdrivna passbåtarna till och från Sandhamn och andra öar men desto mera segelbåtar. Stavnäs anlöptes dagligen av ångbåtarna ”STRÖMMA KANAL” som hade våldsamma svårigheter att få backverkan på propellern och därför slog av på farten väldigt långt innan man nådde bryggan och som tog en evighet på sig att backa ut från bryggan, ”SANDHAMNS EXPRESS”, och ”SANDHAMN 1”. Alla vi ungdomar kunde klart identifiera båtarna på deras ångvisslor med vilka signal gavs i god tid för att annonsera anlöpande av ångbåtsbryggan. Signalerna var också ett tecken till oss ungdomar runtom i byn att samlas vid ångbåtsbryggan.

Nåväl, det var om segling och fysik det skulle handla. Vid tidpunkten för den händelse jag syftar på hade vi en segelbåt av typ Mälar-30:ia. Min pappa var inkallad med någon specialistfunktion i Stockholm och kunde inte komma ut till familjen annat än under helgerna. Under veckorna hade jag därför obegränsad tillgång till segelbåten och detta utnyttjades till 200 procent. Ja, jag vet att jag var väldigt privilegierad i detta hänseende men väldigt hårt hållen i andra!

Helst seglade jag ensam och njöt till fullo av detta under färder i hela mellanskärgården. Nåja, det hände väl emellanåt att en eller annan liten sjöjungfru fick följa med under dagsturer! Vid detta speciella tillfälle var jag ensam på väg hem då jag alldeles i närheten av Stavsnäs utanför en liten ö som heter Runö råkade ut för att vinden dog ut. Båten rörde sig knappt när jag långsamt, långsamt närmade mig en för mej mycket välkänd slätprick på kanholmssidan av Runö. I detta läge föddes plötsligt en ungdomligt briljant idé för omedelbart utförande:

När slätpricken långsamt strök utmed styrbordssidan lämnade jag sittbrunnen, gick ut på akterdäck och tog tag i pricken med bägge händer i akt och mening att få helt stopp på ekipaget, totalt glömsk av att ett par gummiskor mot ett båtdäck enligt fysikens lagar inte hade ett uns av stoppverkan gentemot c:a 2000 kg ytterst långsamt men dock framglidande segelbåt! Jag fann mej följaktligen plötsligt avlägsnad från all fysisk kontakt med båten som långsamt gled iväg medan skepparen med ben och armar klamrade sig fast vid den alltmera lutande slätpricken. Detta måste ha varit en otrolig syn!

På dagsturer brukade jag inte ha jollen med men denna gång hade jag av någon anledning tagit med den. I min något prekära och framför allt ytterst nesliga situation tackade jag försynen för detta, släppte taget på pricken, dråsade i sjön och fick tag på repet till jollen som ännu inte hunnit förbi mej, halade in mej till jollen och krängde mej in över jollens akterdel (hade jag försökt med samma manöver sidledes hade jollen nog kantrat). Sen var det bara att hala fram jollen och mej till segelbåten och ta mej ombord på darrande ben och med blöta kläder och fortsätta driva hemåt i stiltjen.

En ljusglimt i det hela var dock att det inte fanns någon annan båt i närheten och att ingen således kunnat registrera århundradets fadäs som eljest torde ha lett till att en eventuell iakttagare av det hela på grund av skrattparoxysmer kanske inte skulle ha överlevt.

Filmstjärna över disk

Stjärnan från Att angöra en brygga, F SWE 252, ligger till försäljning på Blocket. Hon gjorde väl inte den mest utmärkande skådisinsatsen i filmen, det var det väl ändå Hasse Alfredssons Garbo som gjorde, men för sjutton – ett nationalmonument är hon likväl!

Angående Noaks Ark (Grodhavet 4)

Lite ytterligare info om den märkliga Noaks Ark som seglade förbi mig på Hovgårdsfjärden tidigare i sommar, från http://www.sailsandsea.fi/classic_boats_in_estonia/ :

Since 1400´s until the second world war large barges were used for transport all kind of products in waterways inside the country. Ships were large, carrying even 200 tons cargo, with huge square sails and oars.

A group of active people in Tartu town begun 2005 building a barge using old methods. The barge, named as Jõmmu, is now sailing along inland waterways and serves i.e. as summer theatre. The same group has started building a new, bigger barge, which is supposed to be launched 2012.

På http://www.lodi.ee/ finns info på estniska (förstår själv intet). Klickar man på FOTOD i menyn så finner man fascinerande bilder av båttypen. Av dem drar jag slutsatsen att det troligen var just nämnda Jõmmu som hälsat på i Mälaren. Som att kliva rakt in i medeltiden. En till häromsistens alldeles levande medeltid. Vördnadsbjudande!

*(PS! Estländare i Tisdagssoppan – Hu, tänker alla som var med sist de var i krokarna, 1206 då de kom och dräpte Jon Jarl på Asknäs. Men de tycks ha hyfsat till sig sedan dess. Tur det…

Sedan kan man ju undra hur trevlig Jon Jarl egentligen varit dessförinnan, då han stred på andra sidan Östersjön. Det verkar litet lurt att samma natt som han kom hem efter nio år däröver, kom ett baltiskt rövargäng och dräpte honom hemma på gårn. Han hade säkert råkat skära halsen av nån estnisk herreman på vägen hem och rövargänget var väl ädlingens brorsor som kom efter för att hämnas. Han drog nog eländet på sig själv, han Jon.)

En syrra till Kåre (3)

Ännu en strålande vacker jämnårig dam – SWE nr 5 Virgo ägd av Lars och Niklas på västkusten, med egen blogg – gack dit & kika, mycket bilder! http://virgofolkbat.blogspot.com/

En syrra till Kåre (2)

Apropå tidiga söderköpingsbyggen så figurerar SWE 51 i praktkalkonen Som Havets Nakna Vind från 1968, där hon utförde filmens enda skådespelarinsats av värde.

En annan folkafilmstjärna är ju SWE 225 i Att Angöra En brygga, men mindre känd är nog den folkakappsegling som Åke Söderblom och Yvonne Lombard brakade in i med sin gamla koster i Kostervalsen från 1958. Där finns massor av vackert seglande folkor, nära och fjärran, enskilda och med masseffekt. Bl a siktas SWE 352 och 278. Filmen rekommenderas varmt inte bara som båtnördfilm utan också som en kul rulle och ett fint tidsdokument. Om den nu alls går att få tag i.

Och hur utförde då SWE 51 filmens enda skådespelarinsats av värde? Enkelt – den låg stilla och var sig själv bara.

51:an gör sin skådisinsats. Jag träffade f ö på henne sommaren 1990, då hon låg och var sig själv en stund vid Örsö nära Ljusterö. Minns den som mycket välhållen. Nedan: Hej & hå i Kostervals.

En syrra till Kåre

Såg f.ö. att SWE 49, ett annat söderköpingsbygge från -42, var till salu till ett lågt symboliskt pris på Blocket i förra veckan. Idag är den borta. Månne har någon köpt den i hopp om att få bli lycklig resten av livet, och att få ersätta engagemanget i allt normalt funtat värdsligt och andligt med oro för bottenstockar, kölplankor, dito bultar, sambord och däcksbalkar. Grattis och välkommen i klubben whoever you are!

…och Gott Nytt År, önskar Kåre alla andra folkor!

En annan jämnårig systerbåt från Sörping, den blåmålade SWE 53. Så såg även Kåre ut en gång, faktiskt jädrans elegant! (nedan).