Så här skoj kan det vara att vara folkbåt i Heiligenhafen. Tänk att bli målad i obestämbart brunlila, få kornblå ruff och bli upphöjd till vad blott ett fåtal stollar möjligen skulle betrakta som ”konst”. Att i evighet flyta över minnenas ocean. På blå låtsasvågor. Disgrace, Heiligenhafen, Schande!
Jag fick ett trevligt kåseri översänt av Arne Borell, som upplevde sina tonår på fyrtiotalet från sittbrunnen i F SWE 95 Jolly Bob.
Om Jolly Bob berättar han att den ”byggdes på Arps Båtbyggeri (i Söderköping) – kommer ihåg att det satt en liten mässingsskylt med denna information. Måhända var det en del av Båtbyggeribolaget eller något som det senare uppgick däri – jag har slagit in Arps i datorn men inte funnit något i Söderköping som svarar däremot. Kan nämna för dej att ”Jolly Bob” var väldigt stadigt byggd och egentligen lite för tung. Brukade därför oftast hamna bland de sista Folkorna vid kappseglingar. I och för sig gjorde det inte så mycket – det som var roligast var ju att vara med och framför allt att slåss om en bra position vid starten. Har nu lyckats få fram att 95:an senare hette ”Marietta”.”
Här är berättelsen:
Igen, ännu en post som inte har ett smack med båtar att göra. Men hallå? Fordon som fordon, tänkte jag.
Jag såg Svenska Hemligheter på SVT häromsistens, då man letade upp ett gammalt beredskapslok som fortfarande står kvar i sin depå i Norrland. Erinrade mig då de bilder jag har liggande sedan 1990-talets början, då man rangerade ut de 147 ånglok som stått i beredskap i olika skjul runt landet sedan åren kring 1970.
Nu tyckte man inte att loken platsade som beredskapsdragkraft längre, eftersom det snart inte skulle finnas kvar folk med kunskap att köra dem. Så de avskrevs helt enkelt ur beredskapen och samlades upp på malmbangården i Grängesberg för vidarebefordran. Många till skrotning, men några utvalda gick till Järnvägsmuseet och till museiföreningar och några såldes till museijärnvägar i bl a England, USA och Kanada.
Själv tyckte jag det var litet magstarkt då – det var ju en utförsäljning av svenskt kulturarv – men idag ser jag nog litet annorlunda på det.
Det är ju som med gamla träbåtar som säljs dyrt till Tyskland och Holland – antingen stannar de kvar i Sverige och erhåller kanske ett rätt lågintensivt underhåll som gör att de förfars i förlängningen, eller också hamnar de hos utländska entusiaster som betalt stora pengar för båtarna och som sköter om dem som sina skatter.
Det var ju likadant med loken som gick utomlands – här hade alternativet varit skärbrännaren och skrotvärdet. Inget mer.
Nåväl. Sommaren 1992 for jag förbi Grängesberg och passade givetvis på att ta en titt. Synen var rätt massiv! Vet inte hur många som stod där just då – om de var sjuttio eller femtio eller bara tjugofem, jag räknade dessvärre inte – men vad som mötte mig var ju en rätt skaplig masseffekt! Aldrig någonsin mer kommer vi att få se så många ånglok i Sverige, samtidigt och på en och samma plats.
Och Kåre då, vad tycker hon om bilderna? Hon blev väl kanske litet litet sotis, men hon säger ändå att lokena är stencoola.
Tro det!
Stenkola. Stenkola ånglok. Sa Kålle.
Idag har första snön börjat bädda in Stockholm för vintern, och det blåser en mer än frisk elak nordostan. Fy för sjutton. Man undrar ju. Och därför känner jag mej bara tvungen att publicera ovanstående bild. Som en besvärjelse.
Och den går att klicka på. Så den blir jättestor. Så man kan sätta den på väggen. Eller ge till farmor. Hon undrar säkert också vart somrarna tar vägen.
Jag hade lovat mig själv att inte publicera flera språkgeni-inlägg. De blir lätt introverta, navelskådande och lite för metadimensionerade. Men jag kan likväl inte undanhålla någon den Allenarådande Sökmotorns översättning av det rätt vardagliga och folkligt utbredda svenska uttrycket Bottenstocksbyte.
Bottom Stockbyte!
Helt underbart, nyskapande men alldeles glasklart – som engelsman snappar man direkt vad det handlar om, eller hur?
På Snorres tid (1200-talet) hette Mälaren Lögrinn. Ville bara ha det sagt. Kvällarna var säkert snygga då med.
Enligt Svensk Etymologisk Ordbok (1922) kan namnet ledas tillbaka till det isländska logr = sjö, och motsvarar ett sannolikt ursprungligt sjönamn Lagher, av samma stam som Lagan. Namnet skall ej förväxlas med att löga sig. Tvätta öronen får man göra någon annanstans. Så blev det sagt också.
Så här kan man ju också göra med sin folka. Den här seglar längs Dinglekusten på västra Irland. Brittiska öarna är fulla av sådana här exempel. Säkert praktiskt och nästan ståhöjd i ruffen om man tillhör the small people (sic! Kåre cares about them too), eller iallafall hukhöjd, men har man inte missat något då man gör så här? Något som har med linjer, estetik och design att göra? Ja till och med med skönhet.
Men skönhet är ett relativt begrepp, eller hur Kåre?
”Hördududu, om du börjar relativisera mig skall du få se på annat!”
Minerad mark där tror jag.
Bilden länkad från fotograf ”Ogniw” på Panoramio
Båten sjösatt. Hon läckte mindre än nånsin, troligen till följd av den sena våren och den svårflörtade vårvärmen. Piece of cake! Trevligt!
Ser att nybyggda träfolkan Majochre är till salu. Ett unikum för en blygsam knapp halv mille. Ja, blygsam, absolut. Förmodligen är det bra billigt i förhållande till arbetsinsats och material.
Och som vanligt baxnar man litet då man betänker andrahandsvärdet i Sverige hos folkor byggda på 50- och 60-talen. Att vi inte förstår att värdera våra träbåtar bättre!
Det här är en nit. I ett spant. Nu har Kåre två nya sådana. Spant. Duken på rufftaket ser nylagd ut fast den är från 1992 och ruffskotten är skrapade, betsade och fernissade. Botten är målad och i båten finns tågvirke, fendrar, paddlar, båtshake och dyvekan sitter i där den ska. Dessutom ligger där en sprillans flaska båtwhisky gömd i ruffen. Vad kan man mer begära?
I morgon är det sjösättning och den säsong börjar som di svage kallar båtsäsongen. Det kommer att vara svinkallt, det kommer att regna småspik och ingen kommer att vilja ha någon pumpfest på bryggan. What’s the point med alltihop egentligen? Kåre? Va?
Jäkla väder! Och så Grekland också! Herre je!
”Rock’n’roll à la Timbro?” frågade jag Kåre. ”Hur sjutton menar du då?”
”Tja”, sa hon, ”det är väl ungefär som att kalla Moderaterna ett arbetarparti, detta att kalla ABBA ett rock’n’rollband!”
”Aha. Du menar mera som rock’n’roll à la Schlingmann då?”
”Jaja, va’nte så petig” sa Kåre och la sig på andra sidan.
Reflexion Kolon (:) 
