En historia från Arne Borell

Jag fick ett trevligt kåseri översänt av Arne Borell, som upplevde sina tonår på fyrtiotalet från sittbrunnen i F SWE 95 Jolly Bob.

Om Jolly Bob berättar han att den ”byggdes på Arps Båtbyggeri (i Söderköping) – kommer ihåg att det satt en liten mässingsskylt med denna information. Måhända var det en del av Båtbyggeribolaget eller något som det senare uppgick däri – jag har slagit in Arps i datorn men inte funnit något i Söderköping som svarar däremot. Kan nämna för dej att ”Jolly Bob” var väldigt stadigt byggd och egentligen lite för tung. Brukade därför oftast hamna bland de sista Folkorna vid kappseglingar. I och för sig gjorde det inte så mycket – det som var roligast var ju att vara med och framför allt att slåss om en bra position vid starten.  Har nu lyckats få fram att 95:an senare hette ”Marietta”.”

Här är berättelsen:

Segling och fysik

Under mina tonår tillbringades somrarna på familjens sommarställe i Stavsnäs längst ut på Värmdölandet.

På grund av kriget fanns det knappast någon motorbåtstrafik annat än de gengasdrivna passbåtarna till och från Sandhamn och andra öar men desto mera segelbåtar. Stavnäs anlöptes dagligen av ångbåtarna ”STRÖMMA KANAL” som hade våldsamma svårigheter att få backverkan på propellern och därför slog av på farten väldigt långt innan man nådde bryggan och som tog en evighet på sig att backa ut från bryggan, ”SANDHAMNS EXPRESS”, och ”SANDHAMN 1”. Alla vi ungdomar kunde klart identifiera båtarna på deras ångvisslor med vilka signal gavs i god tid för att annonsera anlöpande av ångbåtsbryggan. Signalerna var också ett tecken till oss ungdomar runtom i byn att samlas vid ångbåtsbryggan.

Nåväl, det var om segling och fysik det skulle handla. Vid tidpunkten för den händelse jag syftar på hade vi en segelbåt av typ Mälar-30:ia. Min pappa var inkallad med någon specialistfunktion i Stockholm och kunde inte komma ut till familjen annat än under helgerna. Under veckorna hade jag därför obegränsad tillgång till segelbåten och detta utnyttjades till 200 procent. Ja, jag vet att jag var väldigt privilegierad i detta hänseende men väldigt hårt hållen i andra!

Helst seglade jag ensam och njöt till fullo av detta under färder i hela mellanskärgården. Nåja, det hände väl emellanåt att en eller annan liten sjöjungfru fick följa med under dagsturer! Vid detta speciella tillfälle var jag ensam på väg hem då jag alldeles i närheten av Stavsnäs utanför en liten ö som heter Runö råkade ut för att vinden dog ut. Båten rörde sig knappt när jag långsamt, långsamt närmade mig en för mej mycket välkänd slätprick på kanholmssidan av Runö. I detta läge föddes plötsligt en ungdomligt briljant idé för omedelbart utförande:

När slätpricken långsamt strök utmed styrbordssidan lämnade jag sittbrunnen, gick ut på akterdäck och tog tag i pricken med bägge händer i akt och mening att få helt stopp på ekipaget, totalt glömsk av att ett par gummiskor mot ett båtdäck enligt fysikens lagar inte hade ett uns av stoppverkan gentemot c:a 2000 kg ytterst långsamt men dock framglidande segelbåt! Jag fann mej följaktligen plötsligt avlägsnad från all fysisk kontakt med båten som långsamt gled iväg medan skepparen med ben och armar klamrade sig fast vid den alltmera lutande slätpricken. Detta måste ha varit en otrolig syn!

På dagsturer brukade jag inte ha jollen med men denna gång hade jag av någon anledning tagit med den. I min något prekära och framför allt ytterst nesliga situation tackade jag försynen för detta, släppte taget på pricken, dråsade i sjön och fick tag på repet till jollen som ännu inte hunnit förbi mej, halade in mej till jollen och krängde mej in över jollens akterdel (hade jag försökt med samma manöver sidledes hade jollen nog kantrat). Sen var det bara att hala fram jollen och mej till segelbåten och ta mej ombord på darrande ben och med blöta kläder och fortsätta driva hemåt i stiltjen.

En ljusglimt i det hela var dock att det inte fanns någon annan båt i närheten och att ingen således kunnat registrera århundradets fadäs som eljest torde ha lett till att en eventuell iakttagare av det hela på grund av skrattparoxysmer kanske inte skulle ha överlevt.