Kåre kommenterar…

…föregående inlägg:

”En sån där installerar du iallafall inte i min förpik. Gör du det får du stryk!”

Jag darrar. Jag hukar. Jag lovar.

Bekvämlighet ombord?

En talande bild av den lilla folkbåtens stora kapacitet, lånad från en australiensisk folka. Vad allt får man inte rum med i förpiken?

Bekvämt? Nja, fordrar nog en rätt dramatisk nackkrökning!

Sunkigt? Jorå, ganska, iallafall om man är lite fin i kanten.

Tanken att sova i den ruffen väcker minnen från ett i alla bemärkelser billigt hotell i Neapel där jag sov över en gång. I stället för nattduksbord hade jag en bidé installerad bredvid huvudgärden.

Innovativt!

Allt annat än båtar, igen.

Igen, ännu en post som inte har ett smack med båtar att göra. Men hallå? Fordon som fordon, tänkte jag.

Jag såg Svenska Hemligheter på SVT häromsistens, då man letade upp ett gammalt beredskapslok som fortfarande står kvar i sin depå i Norrland. Erinrade mig då de bilder jag har liggande sedan 1990-talets början, då man rangerade ut de 147 ånglok som stått i beredskap i olika skjul runt landet sedan åren kring 1970.

Nu tyckte man inte att loken platsade som beredskapsdragkraft längre, eftersom det snart inte skulle finnas kvar folk med kunskap att köra dem. Så de avskrevs helt enkelt ur beredskapen och samlades upp på malmbangården i Grängesberg för vidarebefordran. Många till skrotning, men några utvalda gick till Järnvägsmuseet och till museiföreningar och några såldes till museijärnvägar i bl a England, USA och Kanada.

Själv tyckte jag det var litet magstarkt då – det var ju en utförsäljning av svenskt kulturarv – men idag ser jag nog litet annorlunda på det.

Det är ju som med gamla träbåtar som säljs dyrt till Tyskland och Holland – antingen stannar de kvar i Sverige och erhåller kanske ett rätt lågintensivt underhåll som gör att de förfars i förlängningen, eller också hamnar de hos utländska entusiaster som betalt stora pengar för båtarna och som sköter om dem som sina skatter.

Det var ju likadant med loken som gick utomlands – här hade alternativet varit skärbrännaren och skrotvärdet. Inget mer.

Nåväl. Sommaren 1992 for jag förbi Grängesberg och passade givetvis på att ta en titt. Synen var rätt massiv! Vet inte hur många som stod där just då – om de var sjuttio eller femtio eller bara tjugofem, jag räknade dessvärre inte – men vad som mötte mig var ju en rätt skaplig masseffekt! Aldrig någonsin mer kommer vi att få se så många ånglok i Sverige, samtidigt och på en och samma plats.

Och Kåre då, vad tycker hon om bilderna? Hon blev väl kanske litet litet sotis, men hon säger ändå att lokena är stencoola.

Tro det!

Stenkola. Stenkola ånglok. Sa Kålle.

Avsnittet av Svenska Hemligheter om beredskapsloket finns på Youtube. Vidare info om beredskapslokens äventyr på malmbangården i Grängesberg från 1991 och några år framåt finns hos Grängesbergsbanornas Järnvägsmuseum, och att de exporterade loken pysslas om i högönsklig välmåga, visas i ett youtube-klipp av B 1289 som såldes till Holland. Youtube har också en tysk halvtimmesdokumentär i god HD-kvalitet om hämtandet av ett lok ur sitt beredskapsskjul i norrländska Sandträsk, renoveringen av detsamma samt en spektakulär parallellkörning på Västkustbanan.

En annan farbror…

Owl on beach, från bloggen fritz-anassortmentofshite.

Dom är överallt runt oss nu – de förmänskligade fåglarna! Är det inte hägern Holger som snor andras båtar vid mälarstranden så är det ugglan Udo som spatserar i Ipanema. Tänker på en gammal Mikael Ramel-låt från 70-talet:

Bered dej på en chock extravaganza, när djurriket har ockuperat stan…

Är vi där nu?