” -Men vad blir det av mej då?”

Nedanstående historia kunde varit hämtat ur DN:s ”Insidan”. Men det är den inte, för den är inte på riktigt!

”Kurtanders känner sig förvirrad och svårmodig. Han vet inte om han skall känna sig sviken eller om han ens  f å r  känna sig sviken. Hans båt har börjat i psykoanalys!

Kurtanders möter mig i hallen i oklanderlig Armani. Han ler och tar i hand och det är svårt att tro att detta är en man satt under svår press. Ändå har det senaste halvåret varit den mest påfrestande delen av hans trettiofemåriga liv.

– Visst, jag kände redan i våras att något inte var som det brukade. Men jag fäste mig inte vid det, jag har ändå haft henne i tolv år och vi är vana att lita på varann. Trodde jag då.

– Så seglade vi litet ihop under sommaren, och hon var ju litet lynnig. Gick en del på grund och så. Men jag kunde ju aldrig ana att hon var så djupt deprimerad som det senare skulle visa sig att hon var. Hon var helt under isen. Men vi har alltid brukat klara ut sådant här ihop.

När RosMari släppte bomben var det redan för sent för Kurtanders att vara till något stöd. Åtminstone ansåg RosMari det. Han berättar:

– Det var dags för upptagning och jag skulle ta masten då hon for ut över mig och menade att jag sänkte henne och att hon inte ville in under den där presenningen igen. Och ändå har jag sett den presenningen nästan som vårt gemensamma hem. Hon har egentligen aldrig behövt känna sig ensam där. Ja, utom vid jularna förstås. Och så.

– OK, jag kunde väl ta att hon var besviken och arg, jag klarade t o m av att fejsa att hon var deppig. Men att hon inte kunde reda upp situationen med mig, det är nog det som är svårast att ta. Att jag tydligen inte duger. Och samtidigt gnager samvetet för att jag känner så. Känner ju att jag inte har någon rätt att hindra henne att söka hjälp. Men jag har undrat så mycket hur det skall bli mellan oss efter det här. Sådant här skapar förtroendeklyftor liksom.

– Men RosMari menar att hon behöver något mera djupgående, där hon kan ta tag ända ned till problemens botten. Grundbulten liksom. Eller kölbulten, säger han och ler lite blygt.

– Hon anklagar mig för att bara vilja fixa till fernissan. Sådant tar hårt att höra, det lovar jag.

Konsult Eriksson är van vid sådant här. Han menar att Kurtanders själv bör söka hjälp, så att de båda kan komma i fas. Helst i familjeterapi.

– Men sådant brukar vara hart här omöjligt med båtar. Precis som med motorcyklar. Parterna brukar vara så hårt sammanbundna, att de har svårt att agera som separata individer i terapisituationen.

Mycket väcks i Kurtanders då nu RosMari lägger sig på soffan. Minnet av hans mor som mest bara låg och jäste i en soffa har satt sina spår.

– Hur fan man nu får upp en jävla skärgårdskryssare i en soffa! utbrister han förbittrat.

Plötsligt ser han mycket liten ut. Och suckar:

– Jag förstår faktiskt inte det här. Jag som alltid försökt stötta henne.”

 

Ibland är Kurtanders vred. Men mest av vanmakt.