Arkiv för september, 2009

Sista sommardagarna…

Posted in Åh, du kan flyga dem?, Tisdagssoppan on 21 september 2009 by swe52

…och jag gjorde en kort tur inåt Mälaren. Vackert som sjutton och rofyllt var det men inte sjutton gick det att segla på det där rofyllda – det stod nästan stilla. Man skulle ha rott!

Och dan därpå var det precis tvärtom – då brallade det på med 10-12 i byarna och då insåg jag att det var ju ro jag ville ha, inte hårt arbete! Man är aldrig nöjd – köper nog en eka att rofyllt ro omkring i istället.

Söndagsseglare är man & söndagsseglare förblir man. Hade man varit en dare devil hade man köpt sig en HD.

Men onsdagens morgon var vacker. Hejdå sommarn!

IMG_2577

IMG_2584Mina två rum & kök. Sängen bredvid dillen & kylskåpet i sovrummet – det är fina grejer det!

Annonser

” -Men vad blir det av mej då?”

Posted in Aktersnurr on 11 september 2009 by swe52

Nedanstående historia kunde varit hämtat ur DN:s ”Insidan”. Men det är den inte, för den är inte på riktigt!

”Kurtanders känner sig förvirrad och svårmodig. Han vet inte om han skall känna sig sviken eller om han ens  f å r  känna sig sviken. Hans båt har börjat i psykoanalys!

Kurtanders möter mig i hallen i oklanderlig Armani. Han ler och tar i hand och det är svårt att tro att detta är en man satt under svår press. Ändå har det senaste halvåret varit den mest påfrestande delen av hans trettiofemåriga liv.

– Visst, jag kände redan i våras att något inte var som det brukade. Men jag fäste mig inte vid det, jag har ändå haft henne i tolv år och vi är vana att lita på varann. Trodde jag då.

– Så seglade vi litet ihop under sommaren, och hon var ju litet lynnig. Gick en del på grund och så. Men jag kunde ju aldrig ana att hon var så djupt deprimerad som det senare skulle visa sig att hon var. Hon var helt under isen. Men vi har alltid brukat klara ut sådant här ihop.

När RosMari släppte bomben var det redan för sent för Kurtanders att vara till något stöd. Åtminstone ansåg RosMari det. Han berättar:

– Det var dags för upptagning och jag skulle ta masten då hon for ut över mig och menade att jag sänkte henne och att hon inte ville in under den där presenningen igen. Och ändå har jag sett den presenningen nästan som vårt gemensamma hem. Hon har egentligen aldrig behövt känna sig ensam där. Ja, utom vid jularna förstås. Och så.

– OK, jag kunde väl ta att hon var besviken och arg, jag klarade t o m av att fejsa att hon var deppig. Men att hon inte kunde reda upp situationen med mig, det är nog det som är svårast att ta. Att jag tydligen inte duger. Och samtidigt gnager samvetet för att jag känner så. Känner ju att jag inte har någon rätt att hindra henne att söka hjälp. Men jag har undrat så mycket hur det skall bli mellan oss efter det här. Sådant här skapar förtroendeklyftor liksom.

– Men RosMari menar att hon behöver något mera djupgående, där hon kan ta tag ända ned till problemens botten. Grundbulten liksom. Eller kölbulten, säger han och ler lite blygt.

– Hon anklagar mig för att bara vilja fixa till fernissan. Sådant tar hårt att höra, det lovar jag.

Konsult Eriksson är van vid sådant här. Han menar att Kurtanders själv bör söka hjälp, så att de båda kan komma i fas. Helst i familjeterapi.

– Men sådant brukar vara hart här omöjligt med båtar. Precis som med motorcyklar. Parterna brukar vara så hårt sammanbundna, att de har svårt att agera som separata individer i terapisituationen.

Mycket väcks i Kurtanders då nu RosMari lägger sig på soffan. Minnet av hans mor som mest bara låg och jäste i en soffa har satt sina spår.

– Hur fan man nu får upp en jävla skärgårdskryssare i en soffa! utbrister han förbittrat.

Plötsligt ser han mycket liten ut. Och suckar:

– Jag förstår faktiskt inte det här. Jag som alltid försökt stötta henne.”

 

vredIbland är Kurtanders vred. Men mest av vanmakt.

Järnias Blå Spade

Posted in Aktersnurr on 05 september 2009 by swe52

spade

…och alla trädgårdstomtarna

Posted in ...och alla djurena on 04 september 2009 by swe52

Rodde förbi Långholmens båtklubb igår, och vem stod där och vaktade på deras brygga? En trädgårdsprydnad i form av en häger i full storlek. Lång och ståtlig, helt blickstilla och rätt naturtrogen men vem fanken tror dom att dom lurar? Den såg faktiskt rätt plastig ut.

Men trots det – hur kunde den stå på de där tunna benen, var den fast förankrad i bryggan? Rodde litet närmare för att kolla, den rörde sig inte och såg fortfarande skapligt plastig ut.

Jag rodde ännu närmare. Trädgårdstomten rörde ängsligt på huvudet, blev sur och bredde ut vingarna. Lyfte mot södermalmssidan, cirklade tillbaka men såg att jag var kvar, skränade förorättat och vände och satte sig i en trädtopp på Söder istället. Skitirriterad och påfallande levande för att se så pass plastig ut som den ändå gjorde.

Och hade jag kameran med mig just den här dagen då? Nähä!

ingenhaegerSå här ser det ut vid Långholmen. Ser du nån häger här? Nä! För bilden är gammal.